Don't dream it's over

Ibland uppstår så märkliga situationer då hjärtat talar ett språk och verkligheten, samt de händelser som utspelar sig där, ett helt annat. När en sådan situation uppstår kan man bli  förvirrad, rentav desorienterad, och ledsen, eller rent av desillusionerad. För vad ska man luta sig mot då det man trodde var starkast inte längre håller? Sin vision, trots att den många gånger bevisats vara alltför bräcklig? Bör man ersätta denna med en ny tanke och hoppas att denna nya dröm blir starkare, och att man den här gången vägt in tillräcklig många variabler för att inte rasa som ett korthus när höstvindarna börjar yla?

Jag köper en stormlykta denna höst, rustar upp fönster och dörrar och tillåter inte att någon annan vinner än jag själv.

And I´m counting the steps to the door of your heart...

Positiva vibben

For every day
the light shines a little brighter
just bring it on,
I'm born a fighter

For every day a little stronger
just wish the inspiration would last a little longer

For every day a little wiser
soon enough I'll be the advisor

Try to downpressure my existance
babylon a war, I'm putting up resistance
:)

Kunde skrivit om kedjor,
om tidens bojor
om samhällskrav, fåglar i bur och om djupa, innerliga önskningar.
Om att befria tanken eller själen
eller makten, att sluta ge den näring
befria folken från förtrycken

Frigöra haven från föroreningar,
jorden från människan,
människan från sig själv.

Befrielsen tycks alltid så fjärran
och för svår att ta sig an

Men kanske finns den i det lilla,
ett vänligt ord,
ett osjälviskt val,
en lek med ord
En god stund utan skuld.

Något prydligt

Nice and neat
neat and tidy
who will be
the one to mess it up

waisting time
running round in circles
feet up, head down

don't care much
it seems so overrated
let's just say i've quit

i'm done
over it
leaving behind
starting a new chapter

here is me
no other

here i am

here is me

Holy ghosts

How can it be, that some moments remain imprinted in the mind, just as if they were carved, or engraved, or pinched in like a bamboo-tattoo. That one persons mere existance can send shiwers down ones spine, tear up a wound in our heart and still leave drops of honey along the way. And how can it be, that it's some specific, chosen people that have the solemn right to leave that imprint, or lets use the word scar, on us. And that we rarely choose these people ourselves.
Still, they snatch us out of our context and give us room for unwanted reflection. Their words weigh heavily, from sentence to syllable- they bring us up, and then they let us go. In the end, the memory is what we cling to and focus on. And the most surprising part is that despite the pain it seems so well worth that we would do it all over again if we had the chance.

Något typiskt svenskt

Med blommor i håret och skogen full av bär
med trendiga kläder och en viss, utmärkande rädsla för vad andra ska tycka
med konfliktskygghet och stormiga undervattensströmmar
bär vi den blågula fanan högre än någon hade kunnat misstänka

med villaområden och miljonprogramsminnen
med bostadsbrist och arbetslöshet stoppade upp i halsen
med social välfärd och (i jämförelse) väl utjämnade sociala klyftor
bär vi minnet av midvintern ännu ekande i själen

Med en antinationalistisk approach, ett vinnande leende,
en trivsam hemkänsla och en ödesdiger tillförsikt brukar vi ord som "lagom" och "tillräckligt"
och vänder oss varsamt i ett heligt svårmod,
som förväntas gottgöra för neutralitet och passiv krigsföring.

Det är ändå trevligt, att vara svensk.